LogoHeader8 480px

Liten livsbetraktelse kring att gå i någons skor

Härom veckan satt jag ner med en kollega och samtalade, sådär som en sällan tar sig riktigt tid till. Vi kom in på att prata om vår respektive barndom.
Minns inte riktigt vad och hur det kom sig men tror vi jämförde med dagens ungdomar samt slit- och släng mentalitet i stort.
- Jag hade inga skor vet du, som barn, sa hon. Men det var i och för sig inget konstigt, för det hade inga andra barn heller.

Kollegan kommer från Kenya och har bott i Sverige i nio år. Det var fascinerande att höra hennes berättelse, så olik min, tyckte jag till en början.
- Jag kände mig aldrig fattig, fortsatte hon. Vi tillhörde i och för sig medelklassen och hade alltid mat och vi var alltid mätta. Pappa jobbade på universitetet men hade ändå en lön typisk för medelinkomsttagare.

Det är lätt att exotisera en berättelse som denna och missa lite poängen eller den verkliga känslan bakom. Många av oss får upp bilder då vi hör om något i eller från Afrika. Tack och lov håller det dock på att ändras och nyanseras något de senaste åren. Min kollega berättade med entusiasm och värme som gav färg åt berättelsen och gjorde den intressant och levande, långt bortom schablonbilder.

Det gick någon vecka och nästa gång vi satt ner kom vi in på barndomsspåret igen. Hon berättade denna gång att hon fick sina första skor i tioårsåldern och hur hon då hade tänkt ungefär: "vad märkligt, hur gjorde vi utan skor innan?"
En gång hade hon fått en ny klänning och när de satt i kyrkan hamnade hon bredvid en tjej som hade både fin klänning och skor och som sneglade lite snett på hennes bara fötter. Men hur hon då inte förstod varför tjejen tittade så på fötterna. Först senare förstod hon skillnaden i samhällsklass och ursprung.

Hon berättade även hur hon kan tala 12 olika språk, flytande! Det var och är något som föll sig helt naturligt. Även om modersmålet var engelska sprang man in till grannbarnen som alla talade olika språk och det var bara nåt de lärde sig i farten och i leken. *

Här nånstans hade jag börjat jämföra hennes barndomshistorier med min egen. Jag blev varse alla de många komponenter i hennes berättelse som i vissa drag liknade mina barndomsupplevelser. Jo visst hade vi skor men jag fick långt ifrån nya  närhelst jag pekade på några i affären. Kände mig ibland mindre "inne" som inte fick de senaste trendiga skorna. (Ibland av ekonomiska skäl men ibland då min mamma inte tyckte platåskor var lämpliga...) Och hennes berättelser om hur hon sprang över till grannbarnen, känslan att sitta bredvid någon som dömde mig och vad jag hade på mig. Plötsligt när vi pratat ett tag fanns det så många likheter att jag tänkte på att hennes liv ju lika gärna hade kunnat vara mitt. Att gå i någon annans skor fick nu en djupare innebörd och känslan blev påtaglig av vi alla är mer lika, eller har mer gemensamt med andra, än vi tror.

Eva Dahgrens sångtext från Jorden är ett litet rum passar väl in här också:

skor"Jag förundras så ibland
När jag
Träffar på något stackars barn
som ser ut som jag
Gjorde då
Med hår så flygande
Och tunt
Och sen
öron som parabolantenner
När det händer
Då svindlar det
För livet blir så väldigt stort då
Jorden krymper till ett litet rum
Och människans själ
Känns lika stor som universum
För tänk ändå
Att just jag blev den kvinna som
Lever mitt liv i Stockholm."

 

*Kenyas officiella språk är engelska och dessutom var hennes mor från Mississippi i USA.

Petra Skogsberg

Skriven av : Petra Skogsberg

Joomla Extensions